¶1.

I nattklubbens toalettbås trängs vi. Jag, du och tystnaden. Jag vill berätta för dig att döden har hälsat på mig men du vänder bort ditt ansikte så jag spolar istället. Du ber mig om en lina. Jag pressar pulvret mot mobilen med mitt kreditkort. Jag vill tränga in i dig genom munnen, men jag vet att vi begår ett misstag när vi försöker tala med varandra. Jag slickar upp resterna av det krossade kokainet. Brottet som håller oss samman. Besvikelsen smakar beskt
men jag är hög, jag bryr mig inte.

 

¶2.

Mörkret omfamnar oss. Musiken överröstar handsvetten. Jag vill vändas till det första ordet. Jag gav dig en order, efteråt;

din lydnad. Blickarna som blötte mig midjan ned. Det var den sortens känsla man bara kan känna för någon man egentligen inte känner. Du jämför mig med andra medan jag stirrar på ditt födelsemärke. En punkt över läppen, en varning inför slutet. Hon var också galen, säger du. Du repeterar. Som vore det den sura ur koranen som din mormor lärde dig att läsa när domedagen kommer: Det finns ett mörker i oss.

 

¶3.

Det finns ingen frihet utom friheten i natten. När jag ser min spegelbild försöker jag skratta åt den, som om det trasiga ansiktet som möter mig i glaset tillhör någon annan. När solljuset åter träffar oss kommer sanningen, återträffen med saknaden. Smärtan. Hur jag låtsas som om

jag inte skulle sönderfall, upphöra
om du verkligen skulle se mig.

 

¶4.

Istället för att berätta för dig om barndomen fantiserar jag om att lämna märken på dig.
Som snittet under sexet: jag skar dig och du bytte språk. Avståndet kunde mätas i blodet som befläckade de vita lakanen. Synden. När du klev ut genom dörren vägrade jag att tvätta mig.

 

¶5.

Jag försöker avgöra vilken färg fantasierna har. Försöker kartlägga din åtrå och drömmarna. Varje gång vi ligger med varandra sker samma sak; din orgasm föregår vår kärlekshistoria. Raderna rasar runtom. Rysningar. Rädslan. Vi förblir oskrivna blad.

 

¶6.

Faller bokstäverna ut ur din mun?
Frågorna har fastnat i fingertopparna.
Jag klöser orden ur dig. Dina tårar
Gör mig våt.

 

¶7.

Min mun rymmer molande minnen av melankoliska mödrar. Raseriet.
Sökandet efter ett språk som inte splittrar oss. I andetagen:
En längtan efter att utgöra något mer än ett masochistiskt uppdrag.

 

Arazo Arif (f.1991) er poet, essayist og kritiker. Hun har studert på Biskops Arnö forfatterskole og går nå på masterprogrammet i litterær gestaltning på Valand, hvor hun jobber med et romanprosjekt. (Foto: Molly Bergström)